Den berättande människan, om samtalet

Iraj Yekerusta

Reflektioner kring boken

”Människan är en berättelse”

av Clarence Crafoord

Samtalet är vaggan för vetenskap och inlärning. Det är genom samtal och genom det sociala samspelet vi människor utvecklas. Det är genom samtalet som vi arbetande människor kan prata ihop oss och driva vår sak i de svåra djupgående konflikterna på arbetsplatsen. Det är genom samtalet vi lär oss att skaffa oss ett konfliktperspektiv. Därför tänker jag här diskutera om en bok som har samtalet som ett centralt ämne. Oavsett vad författaren tycker om de sociala konflikterna och om arbetsplatsen kan vi lära oss av det han beskriver om samtalets vikt och dess roll i den mänskliga utvecklingen.

Crafoord inleder sin diskussion om samtalet genom att kritisera rollspel som en undervisningsform. Han menar att många aspekter av den levande kommunikationen, det direkta samtalet, hamnar i skuggan av den visuella utbildningsformen.  Det hänger ihop med Crafoords inledande ord om sin bok. ”Denna bok har till kommit som ett försök att fånga själen i konsten att föra samtal med människor i professionella sammanhang”, skriver han.

Hos Crafoord får samtalet en central plats i alla existentiella frågor. Det är inte människor som möter varandra via samtal. Det är däremot berättelserna som möter sig själva via olika mänskliga samtal. Människas existens utformas genom den tysta berättelsen.

Den begynnande dialogen mellan mor och barn sker som en ursprungligen kroppslig, ömsesidig bekräftelse.  De första berättelserna formas i barnets minne och känslor. Sedan utvecklas berättelsen med den mänskliga historien. Man bär sin egen historia via berättandet och lyssnande. Och människors personlighet avspeglas i olika berättelser.

”Automatiskt, kreativt och spontant speglar vi hela tiden det som riktas till oss genom berättelsernas uttalade och outtalade utsagor. Vi för en spontan och ordlös dialog i vårt inre – tar emot budskap via vårt inre lyssnande, bearbetar dem och ger dem tillbaka – på ett sätt som vi aldrig helt kan kontrollera: genom vår hållning, våra rörelser, vår förnimmelse och vårt förmedlande av kroppsspänningar och hudfärg och inte minns genom blickarnas och ögonens intensiva spel” skriver Crafoord.

Crafoord talar inte enbart om språket, utan om kommunikationens alla symboliska aspekter. Språket är berättandets verktyg. Han liknar språket vid kläder vi bär. Språket skyddar oss men avslöjar oss också. Detta språk växer fram i barnets dialog med sin omgivning och formas efter föräldrarnas språk, samhällets kultur och blir en viktig del av den personliga identiteten.

Resan med Crafoords skildring av samtalet börjar med födelsen, forsätter i familjen och yrkeslivet och sträcker sig till tillvarons alla områden. Världen skapas genom våra berättelser och våra värderingar utformas av konstruktioner i samspel med varandra.  Den yrkesmässiga kompetensen kan, utifrån Crafoords perspektiv, utvecklas via samtalet och berättandet.  Detta perspektiv har starkt präglat Crafoords bok som presenterar det narrativa förhållningssättet.  Det narrativa förhållningssättet utgår från samtalets centrala roll i alla existentiella frågor. Vi skriver vårt liv genom våra berättelser som senare förvandlas till normer och sanningar.

”Människan är en berättelse” skiljer sig från andra böcker när det gäller synen på samtalet och handledning.  Det är en utmaning för den nyfikna läsaren att fånga de relevanta bitarna i Crafoords narrativa värld.

Det narrativa förhållningssättet har sin mest levande form på arbetsplatsen. Berättandet och samtalet är grunden för att dela med sig av arbetserfarenhet och upplevelser under arbetsprocessen. Samtalet i korridorren utgör ofta grunden till en gemenskap mellan alla som arbetar på arbetsplatsen. Samtalet i korridoren skiljer sig mycket från samtalet på de formella arbetsplatsträffarna. Där är det ledningen som har ordet. Det är ledningen som avgör vad som är tillåtet att prata om. Men samtalet i korridorren och vid alla tillfällen då personal kan tala fritt, blir avgörande för arbetskollektivets arbetsvillkor och för deras livskvalitet. På arbetsplatser där man arbetar med människor med funktionsskillnader blir samtalet och berättandet också avgörande för de utsatta människornas livskvalitet.

En etablerad personalgrupp med en solidarisk verksamhetskultur kan skapa ett kollektivt medvetande. Det är sådana arbetsgrupper som kan sätta igång en kollegial handledning för att prata ihop sig kring gemensamma strategier. Har vi kommit så långt att vi har kunnat organisera oss som en homogen personalgrupp på pedagogiska och solidariska grunder är det tid att vi tänker på en arbetsplatstidning. En sådan tidning kan bidra till hela personalgruppens utveckling. En tidning där alla kan vara delaktiga i produktionen, skrivandet och berättandet, för tankeutbyte med andra arbetsplatser. Sätt igång och prata om det med dina arbetskollegor du har förtroende för!

This entry was posted in Handledning, Lärande perspektiv, Metodhandledning, Samhälle-politik. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *