Autism och utmanande beteende

Det finns olika sätt att beskriva beteendeproblem hos personer med neuropsykiatriska funktionsskillnader. Utifrån det perspektiv man anlägger på ett sådant beteende kommer man fram till olika typer av hanteringar av det. Det kognitiva perspektivet försöker förstå hjärnans funktion bakom beteendet och förklara dess biologiska grunder. Man studerar oliks sinnesintryck och de känslor som signalsubstanser skapar i vår kropp. På så sätt försöker man identifiera beteendets ”orsaker” som i sin tur möjliggör olika typer av anpassningar i miljön och bemötandet hos människor som möter den berörda personen. Grundidén är att en person med autism bearbetar information och olika sinnesintryck på ett annat sätt. Genom att anpassa vår kommunikation och den fysiska miljön kan vi tydliggöra vad som händer, vad som ska hända och vad det är personen skall göra.

Ross Greene, chef för en avdelning vid Massachusetts General Hospital i Boston, USA, och biträdande psykologiprofessor vid Harvard Medical School har gjort omfattande studier om avvikande beteende hos barn. Hans studier och behandlingsmodell är ett klassiskt exempel på hantering av utmanande beteende som är byggd på vissa typer av förståelse och anpassningar. Som psykolog specialiserade han sig på ADHD men började mer och mer ägna sig åt de allra ”svåraste” barnen, med eller utan ADHD. Grundidén hos Ross Greene är ” Människor som kan uppföra sig, gör det”.

Bo Heljelskov som skrivit boken ”Problemskapande beteende”, representerar ett liknande synsätt. Han ser inte heller det avvikande beteendet som ett problem i sig själv, utan det blir ett problem genom omgivningsfaktorer som personalens känslor och reaktioner. På sin hemsida uttrycker han detta synsätt så här:

”Jag definierar problemskapande beteende som beteende som skapar problem för personalen. Det är inte brukaren som har ett upplevt problem, utan personalen. Därför beror det på personalens metoder och känsla av säkerhet om ett beteende är problemskapande. Dessutom uppstår beteende aldrig i ett vakuum, allt beteende uppstår i samspel med omgivningen.”    (http://www.hejlskov.se/problem.html)

Det pedagogiska arbetssättet, ”tydliggörande pedagogik” vilket bygger på TEACCH-programmet, bygger på anpassningar och strukturering av miljö och kommunikationshjälpmedel. Ur det perspektiv som tydliggörande pedagogik utgår ifrån, är ett utmanande beteende ett sätt att kommunicera. Det är ett sätt att ”ropa” efter hjälp. Man skall följaktligen hjälpa personer med funktionsnedsättningar att förstå vad som händer i miljön men också vad de behöver för hjälp. Det gör man genom olika typer av anpassningar i miljön och i vårt kommunikationssätt. Utryckt med andra ord förändrar man inte det utmanande beteendet genom att skapa möjligheter för personens sociala utveckling. Så fort som våra olika anpassningsmetoder i miljön, vårt bemötande och vår kommunikation inte fungerar är problemet tillbaka. Dessvärre kan dessa anpassningar i vissa fall upplevas som bekräftelse på ett destruktivt beteende, vilket kan leda till besvärliga processer för omgivningen och mer lidande för individen i fråga.

Beteendeinriktade perspektiv menar att de kognitiva förklaringsmodellerna för ett destruktivt beteende är otillräkneliga och ofullständiga. Vidare menar man att det destruktiva beteendet utifrån hjärnans biologiska struktur kan belönas via de så kallade anpassningarna, vilket gör att detta beteende förstärks i längden. Därför söker man andra alternativa arbetsmetoder för att förebygga det självdestruktiva beteendet. Beteendeinriktade metoder menar att det är fullt möjligt att genom respons och stimuli påverka det negativa och självdestruktiva beteendet och ändra det.

Avledning genom absurt beteende

Metoden utvecklades under 1960 och -70-talen i USA. En grundidé för metoden är att inte ställa krav på individen när han/hon är orolig. Utan man använder sig själv i första hand för att avleda det destruktiva beteendet hos någon annan. Man började med forskningsinsatser för att hitta det optimala absurda beteendet. Att försöka gå på händer, hoppa på ett ben, skrika, härma en tupp eller annat djur osv.

Jag själv har arbetat med personalgrupper kring några individer med utåtagerande beteende och personal har kommit med strålande idéer och strategier gentemot individens destruktiva beteende. Dessa metoder har, under vissa förutsättningar och vid vissa situationer, fungerat bra. Att hitta en unik och oväntad arbetsuppgift för att gå från individen vid rätt tidpunkt, alltså när man ser tecken på oro. Att hjälpa individen att slå sönder saker (på ett organiserat sätt). Att välta ut vattenglaset på golvet. Detta är exempel på handlingar som har avlett det destruktiva beteendet på ett effektivt sätt. Målet med avledningsmetoder är att få brukaren att tänka på något annat än det som gjorde henne upprörd. Detta skall börjas innan individen tappar kontrollen. Därför är det också viktigt att känna individen och tidigt kunna upptäcka tecken på oro.

Man brukar tala om ”affektiva avledningar” som syftar på avslappning och om konkreta handlingar genom absurt beteende eller oväntade aktiviteter. Affektiva avledningar kan vara saker som att lyssna på musik, att få brukaren att skratta, beröring och massage, sjunga/dansa tillsammans, gör något intressant tillsammans utifrån individens intresse.

 

Varför avledningsmetoder

Empati och Affektsmitta- processen utvecklas under 2-4 års ålder. När man börjar skilja sina egna affekter från andras lär man sig också att trösta andra. Utvecklingen av denna process skapar vår förmåga till mentalisering (Theory of mind). En förmåga som ger oss möjlighet att sätta in oss i andras perspektiv och anpassa vårt beteende efter spelreglerna i mänskliga relationer. En funktionsnedsättning i hjärnan hos personer med autism gör att de har bristande förmåga till mentalisering.

Begreppet mentalisering kan missuppfattas. Personer med autism blir påverkade av andras känslor och bemötande, men kan inte alltid skilja mellan sina egna och andras affekter. Detta innebär att vårt mentala tillstånd har en direkt påverkan på de individer vi jobbar med. Med andra ord kan individens beteende i vissa situationer vara en avspegling av vårt eget mentala tillstånd. Det är dock viktigt att inte generalisera detta utan ta ställning till varje konkret situation.

Detaljseende och begränsad förmåga till delad uppmärksamhet är två funktionsskillnader som skapar beteendeproblem. Fokus på detaljer gör att man inte ser helheten. Impulsiviteten tar då över eftersom bristen på översikt gör att man inte förstår konsekvenserna av händelseförloppet.

Avslappningsmetoder som avleder en orolig process hjälper individen att ta kontroll över sig själv och komma in i ett annat tillstånd. De konkreta avledningsmetoderna kan vara effektiva åtgärder eftersom en ny händelse hamnar i individens fokus eller ett nytt (absurt) beteende får henne att skifta fokus till ett annat händelseförlopp.

Agerande vid oro

Tänk på ditt kroppsspråk. Vad uttrycker ditt ansikte och ditt sätt att titta och prata?

Att ställa sig mitt emot individen och titta rak i hens ögon kan i vissa situationer tolkas som ett utmanande beteende. Det kan vara bättre att stå bredvid.

Andra saker att göra kan vara att prata lugnt, ta avstånd på ett naturligt sätt, sätta sig på golvet, byta personal, sätta på musik och lämna personen ensam, gå från personen medan du har hen under uppsikt. 

Exempel på absurt beteende för avledningar vid oro och utåtagerande

Planera för att gå med och hjälpa individen med destruktivt beteende innan hen blir destruktiv. Kasta en kudde, ta fram överkast och sängkläder och kasta på golvet, hälla ut vatten på golvet. Agera på ett konstigt sätt vid rätt tid. Lägg dig på golvet, hoppa på ett ben medan du pratar med dig själv, gå fram och tillbaka och klappa händerna medan du pratar högt (tänkt på vad du säger). Prova fram andra absurda beteende och utvärdera med dina kolleger. Tänk att alla dessa reaktioner bygger på att du använder dig själv som medel utan att ställa krav på individen.

Blir situationen bättre är det tid att fortsätta avledningen genom att börja med en aktivitet. Ta fram kläderna och vik dem. Ta fram dammsugaren och börja dammsuga, eller ta personen med dig till köket för att börja en enkel köksaktivitet. Så fort som du ser tecken på oro; ”nu ska vi börja laga”…. ( något som han/hon gillar)

För långvarig oro eller konfliktsökande beteende kan fysiska aktiviteter vara en effektiv avslappningsåtgärd.

Handlingsplan vid oro

Denna handlingsplan skall vara baserad på personalens kunskap och erfarenhet kring den individ de arbetar med. Målet är att personal sätter ord på sin kunskap och skaffar sig ett gemensamt synsätt och agerande vid olika situationer. Detta kräver samtidigt att personal ska kunna sätta ord på sin kunskap om individen och komma överens om tolkningen av olika signaler i beteendet hos individen.

Alla sorters utmanande beteende kan inte sammanfattas i en kort schematisk tolkning som är allmängiltig. Funktionsskillnader och personligheter är lika många som antalet individer. Men denna handlingsplan är byggd på en viss tolkning, då individen inte har förmågan att uttrycka sig, inte förstår orsak och verkan och inte förstår sammanhanget av saker och ting.

Vår utgångspunkt är därför att det avvikande beteendet i det här fallet är ett sätt att kommunicera och säga att något inte stämmer. Därför skall vi försöka förstå individens budskap och se över de faktorer som kan ligga bakom  oro/otrygghet, och hantera situationen på ett pedagogiskt sätt.

This entry was posted in Metodhandledning, Pedagogiskt Arbetssätt, Uncategorized. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *