Kriget mot de försvarslösa

uppdaterad version av äldre artikel

Diskriminering, klass, kön och funktionalitet

Tanken om kränkning av människor på grund av färg och funktionskillnader  är obehaglig och skrämmande. Men det är ett faktum vi lever med. Kriget mot de svaga är den formulering som Edwin Black använder för att beskriva rasism och diskriminering. Ett krig som går långt tillbaka i historien och tar sig olika former under olika perioder.

Redan under de gamla grekernas demokrati var slavar, kvinnor och främlingar utsatta för en brutal diskriminering. Och detta talar säkerligen för en historisk bevis för kopplingen mellan klass, kön och funktionalitet i den långvariga strukturella diskrimineringen i mänsklighetens historia.  Men formerna av diskrimineringen har ständig förändrats i takt med samhällets ”utveckling”. Den blivit mer osynlig eftersom den har integrerats i en helhetsstruktur.  Och den strukturella diskrimineringen blivit mer etablerat än den gjort tidigare.

Den europeiska rasismens uppkomst hänger ihop med uppkomsten av industrialismen. Nationen blev den huvudsakliga formen av det nya samhällets utveckling och staten arbetade intensivt för att skapa en nationell gemenskap för sin legitimitet. Trots sin progressiva funktion gentemot det gamla feodala samhället, förvandlades detta samhällsstruktur till ett hårt förtryckande system där arbetande bönder förslavades på olika sätt. Ett steg i en mildare form av det gamla slavsamhället. Eller rättare sagt, en anpassning av nya maktförhållandena gentemot slavarnas kollektiva kamp och uppror mot slaveriets brutalitet. I det feodala samhället kopplades människors annorlunda funktionalitet till religösa uppfattningar och strafftänkande.

Industrialismens uppkomst var också ett resultat av den långa kampen för bättre samhälle. Båda den sociala kampen men också den idémässiga  som hänge ihop med teknikens och produktionsmedlens  utveckling.

Det tog inte lång tid, då upplysningens filosofer, började tvivla på rationalismens och modernitetens progressiva natur och att beskriva det politiska etablissemanget som ett hinder för utvecklingen.

De gamla bönderna tvingades lämna byarna och flyttas till städer. Den nya industriarmen samlades och organiserades under fabrikens tak och utvecklingen av det nya samhället nådde sin kolumn i det löpande bandets arbetsmetoder.

Nationen

De tragiska händelserna bekräftade den pessimism som en del av upplysningsfilosofer utryckte under den tidiga kapitalismen. Framför allt var det Karl Marx kritik mot kapitalet och hans beskrivning av den nya samhället, kapitalismen som blev avgörande för de kommande sociala och idémässiga konflikterna.

Det första världskrigets enorma förstörelser avslöjade kapitalismens inre destruktiva krafter.   Det andra världskrigets barbari och hundra tals regionala krig under de senaste decennierna visar hur allvarlig detta destruktivitet är.

I grunden bottnar kapitalismens destruktivitet på systemets inre motsättningar.  Det gamla uppdelningen av människor i olika klasser, vilkas intresse står mot varandras är den mest grundläggande motsättningen som präglar hela samhällsstrukturen. Men också det kapitalistiska samhällets utformning i form av nationer och nationalstater är en viktig del av dess inre motsättningarna. Nationalstatens existens förutsätter skapandet av olika förställda nationer. En gemenskap som bildas genom att utesluta ”de andra”. Ett vi som får sin mening genom gentemot ”dem”.

Utvecklingsstörda, invandrare, homosexuella, icke-vita människor ingick aldrig i nationens gemenskap. Dessa ”avvikande” grupper blev i stället nationens problem. Och det var därför rasbilogin ville skydda den svenska nationen genom sin rashygien-politik.  Vetenskap och utveckling blev nationens nya ideologi. Den stora visionen var ju att rädda nationen och lösa nationens problem för alltid. Man ville ju skapa en ren och frisk nation genom rashygien-politik.

Karaktären av olika nationella identiteter skilde sig från varandra, beroende på sina kulturgeografiska egenskaper. Och de nationella identiteterna varierade från land till land beroende på den sociala utvecklingens natur. Den tyska nationen föddes som en etnisk grupp. Medborgarskap i Tyskland förblev som den etnisk  medborgarskapsmodellen. Detta är en liten del av en historisk förklaring till nazismens uppkomst i Tyskland. Denna etnicitet-baserade identitet har fortfarande präglat händelserna i dagens ”förenade Europa”.  Idag ser vi hur höger-extremism och ultra-nationalism växer upp i dagens förenade Europa.

Den föreställda identiteten  i form av nation är egentligen ett tydligt symtom på systemet inre motsättningar. Staten representerar den härskande klassens intresse. Staten organiserar armen, polisen, myndigheterna, utbildningssystemet etc. Genom dess institutioner produceras och reproduceras den föreställda nationen och nationalstaten. Precis som marknaden, där alla kapitalisternas intresse står mot varandras, står olika nationalstaternas intresse mot varandras också. Det uppstår ett allas krig mot alla, vilket blir samhällets funktion. Politiker, jurister, journalister och alla experter sysslar dygnet runt för att normalisera det kapitalistiska systemet. Alla arbetar hårt för att övertyga oss att uppdelningen av människor i olika klasser och uppdelningen av det mänskliga samhället i olika nationer är den mest naturliga och normala sättet att organisera det mänskliga samhället. Det gjorde dem också under slavsamhället och under det feodala samhället. Därför behöver vi ett konfliktperspektiv för att förstår samhällets historiska utveckling och dess nuvarande pågående konflikter. Konflikter mellan olika klasser, konflikter mellan stormakter och små regionala nationalstater som i sin tur blåser upp olika etniska och religiösa konflikter i ett ombudets krig på olika regioner. Det är viktigt att förstå hur makthavaren och ledaren blir ledare/makthavare genom dessa konfliktprocesser, genom propaganda för fred och gemenskap mot ”fienden”. Det är viktigt att förstå hur dagens hierarkiska samhälle skyddas och reproduceras genom det kapitalistiska systemets funktioner.

Samhällshierarkins reproduktion

I ett samhällshierarki som grundar sig på pengar och makt, hamnar alla svaga och maktlösa människor i ett underläge. Makthavarna skapar mer konflikter och splittring genom att dela ut olika privilegier på ett sätt att de ställer dessa utsatta grupper mot varandra. Det gör dem för att söndra och härska. De som har produktionsmedlet organiserar produktionen. Båda det materiella och immateriella produktionen. De äger bilfabrikerna och betalar för forskningen avgör hur dessa bilar skall fungera, se ut etc. De som kontrollerar och organiserar tidningarna, sociala medier, utbildningsväsendet avgör hur och i vilken riktning samhällets normer, regler, lagar skall utvecklas.

Människor med olika funktionsskillnader inklusive rasifierade samhällsgrupper betraktas som socialt/kulturellt inkompetenta och därmed  improduktiva för samhället. Människor som avviker från ”standardnormer” och ifrågasätter de producerade ”självklarheterna” straffas eller trycks ner för att skydda de rådande strukturerna. Ett klassamhälle förutsätter klyftor och utsatta grupper. En samhällshierarkis existens förutsätter att en sådan hierarki skall skyddas och reproduceras. Det innebär ett ständigt strukturellt förtryck av vissa samhällsgrupper. Det innebär ett ständigt tryck uppifrån via marknadens struktur, via utbildningssystemet, via kulturella medel och slutligen, om dessa mjuka förtrycksmedel inte fungerar, ett öppet våld via polisen och armén. Denna samhällshierarkin fungerar som inkluderande av de svaga för att placera dem längre ner i hierakin, men också exkluderande för att marginalisera och tvinga de marginaliserade längs ner i den hierarkiska samhällsstrukturen.

 

Vetenskapernas ideologiska funktion

Parallell med den politiska etablissemangets utveckling i början av 1900-talet förändrades vetenskapens funktion.  Vetenskapen som någon gång byggde på kritiken mot religioner och ideologier började omvandlas till ideologiska medel.  Vetenskapens kapitulering inför ideologins makt gav upphov till två typer av motreaktioner. Det ena var återuppbyggandet av idealism och relativism inom filosofin och den andra motreaktion var uppkomsten av den informella vetenskapen utanför utbildningssystemet. Den kritiska vetenskapen, med Karl Marx i spetsen, uppkom utanför akademin och utanför utbildningssystemet.  Man ville förändra samhället och avskaffa kapitalismen genom radikal omvandling. Det skulle, enligt Marx, göras via arbetarklassen. En klass har avgörande roll i produktionen och  det ekonomiska systemet, en klass som är utsatt för strukturell men normaliserad och legaliserad  utsugning, förtryck och ”diskriminering” under hela sin existens. En klass vars gemenskap bildas bortom nationens gränser, religiösa eller kulturella olikheter. En klass vars existens tvingar manssamhället och maktstrukturer att bli ”feminister”. En klass som genom sin globala och ständiga kamp ( båda de öppna och dolda kamper) tvingar ett ständigt omorganisering av arbetet och maktstrukturer.

Dåtidens pågående klasskamp och Parisupproret och upprätthållandet av den första arbetarmakten. Arbetande människor försökte för första gången att förändra samhället radikalt, att ändra hela den administrativa apparaten och omorganisera samhället på nytt. Marx skrev i sitt berömda verk Pariskommunen så här:

”Emot denna i alla hittills bestående stater oundgängliga förvandling av staten och statsorganen från samhällets tjänare till samhällets herrar använde kommunen två ofelbara medel. För det första besatte den alla poster inom administration, rättskipning och undervisning genom val med allmän rösträtt för alla de därav berörda och detta med möjlighet för samma väljare att när som helst återkalla de valda. Och för det andra betalade den för alla platser, höga som låga, blott den lön som andra arbetare erhöll. Den högsta lön som den överhuvud betalade var 6.000 francs. Därmed hade man satt ett säkert lås för karriärism och lycksökeri, även om man bortser från de bundna mandat som de delegerade i representantförsamlingarna dessutom erhöll på köpet.”

Detta försök misslyckades. Den andra historiska försöket för en omvälvning av dagens samhällsstruktur  skedde 1917, oktoberrevolutionen. I motsats till det som nämns i vissa historieböcker var denna revolution inte en rysk som sådan. Den var en världsrevolution som präglade hela världsläget. Framför allt Europa och Tyskland. Med nederlaget av denna världsrevolution backade dåtidens elitledare från sina tidigare visioner om arbetarklassens makt. Man överförde den nationella makten till partiet och ett nytt sätt av nationsstyre, ett statskapitalism, under namnet av kommunism trädde fram på vissa delar av jordklotet.

Nu hade världens makthavare kunnat förstå faran av klasskampen och den makt som ligger i det antikapitalistiska kritiken. Efter andra världskriget inriktade sig de flesta av samhälleliga och politiska ämnen i en viss riktning. Som ett resultat av detta tog de samhälleliga vetenskaperna  den gamla ideologins funktion.  De samhälleliga och ekonomiska vetenskaperna utvecklades som ett indirekt alternativa teorier gentemot den informella vetenskapen med Marx teorier i spetsen. Inom alla ämnesdiscipliner uppstod ett motstånd mot vetenskapens ideologiska funktion. Snart utvecklades olika skolbildningar och inriktningar som hade en tydlig prägel av marxism. Till och med psykiatrins utveckling fick en sådan inriktning.

Psykiatrin som hade från början tagit äran att använda den medicinska terminologin för att rättfärdiga kriget mot de försvarslösa utvecklades inom olika inriktningar. Social psykologi ifrågasatte den individualistiska och biologiska psykologins grunder. Vi ser hur dessa motsättningar karaktäriserar hela utbildningsväsendets utveckling. Det man glömmer är att den utveckling drivs av forskarsamhällets olika intressegrupper baserad på varje ämnesdisciplins och fakultetens prestige. Det handlar inte om ett krig för att förändra samhället. Det handlar ett krig för att tolka det genom  ihålliga teoretiska perspektiv och bidra till att kapitalismen reproduceras.

Socialdarwinism, rasbiologi

Den moderna rasismens utveckling identifieras ofta med den rasbiologiska skolans uppkomst. Det var då vetenskapen fick sitt genomslag och förenades med politiken. Vetenskapen och den vetenskapliga diskursen ersatte den gamla skolastiken. Det nya utbildningssystemet tog makten över från gamla ideologiska/religiösa institutioner.

Förr, innan industrialismens uppkomst, var det kyrkan som ”skyddade” det goda gentemot det onda. Men nu var det vetenskapen som skulle skydda utvecklingen från ”störningar”. Därför skulle samhället skyddas från utvecklingsstördas anlag. Så tänkte i alla fall vetenskapsmannen herr Lundberg. Han var ju docent i rasbiologi och en av världens stora initiativtagare till rasbiologi-politiken i Sverige i början av 1900-talet.

Efter den vetenskapliga revolutionen och  etableringen av den moderna fysiken, började Darwins teorier föras över till samhället. Enligt socialdarwinismen skulle den starka rasen, idag använder man begreppet kultur i stället för ras, utvecklas på bekostnad av de svaga. Med andra ord, skulle man eliminera de svaga raserna (folkgrupperna) för att bana vägen för utvecklingen. Det var ju också nazismens argumentation för etnisk förintelse.

Den förfinade rasbiologi och dess släkt inom den biologiska psykologin försöker fortfarande oskyldigförklara  Hitler.  Men i motsats till akademikernas ursäkt handlar det inte om en del små misstag som hör till vetenskapens historia. Så gör man än i dag med.

Rashygien-politiken var en krigsförklaring mot de försvarslösa.  Det var under en sådan historisk epok, då den svenska rasbiologin hissade upp sin flagga.  Den svenska rasen skulle alltså skyddas från eventuella inblandningar med andra ”lägre raser”. Man började isolera de som hade en annorlunda biologisk funktion jämfört med standard-människan. Under 1920-talet fick denna tendens en politisk kraft i samhället och 1925 byggdes ”sinnesslöanstalter” för att internera ”sinnesslöa” i olika anstalter. Försvarslösa individer isolerades och levde under fängelseliknande former. För att de skulle kunna skrivas ut borde man gå med steriliseringen.

År 1922 utformade några politiker motionen om en lag om sterilisering, främst av ”sinnesslöa”.  Motionen antogs 1934 med en bred politisk majoritet. Det blev lagligt att sterilisera de så kallade sinnesslöa efter att två läkare beslutat att så ska det ske. År 1941 skärptes lagen ytterligare, åter med bred politisk majoritet. Det var höjdpunkten av ett front, där vetenskapen och politiken förenades.

Formen av denna självdestruktivitet har naturligtvis förändrats. Från idiotanstalter och sinnesslöanstaltens tid fram till dagens ”gruppboende för funktionshindrade” och de invandrartäta områden. Självklart har det förändrats väldigt mycket. Men grundinställningen att isolera ”dem” för att skydda ”vi” lever precis som den gjorde förr. Däremot har språkbruket förändrats radikalt. Man använder idag gärna begreppet ”kulturskillnader” istället för begreppet ”rasskillnader”.  Den tyske Alfred Ploetz som myntade dessa begrepp under 1895-talet kunde inte ana att dessa begrepp skulle någon gång ersättas med alternativa begrepp som kultur och funktionsnedsättning.  När på slutet av andra världskriget tog makthavarna tillbaka den vetenskapliga legitimiteten av rasbiologin förkastades dessa begrepp som ”icke vetenskapliga”.

Inkludering och exkludering, ras och klass

Men det är värt att poängtera återigen om dess begreppens funktioner: att reproducera samhällshierarkin, att marginalisera svaga grupper för att ”inkludera dem” i lägre delar av denna hierarkin. Det är en viktig del av klassamhällets funktion. Det är en viktig del av den härskande ideologins funktion. Det är en viktig del av den kulturella delen av kriget mot de försvarslösa. Men så fort exkludering omvandlas till inkludering, så fort de marginaliserade integreras i de billigaste delarna av arbetsmarknaden börjar en ny fas av kamp. En ny fas av kamp, men inte minoriteternas kamp, utan de arbetslösas. Klasskampen blir den skärpunkt där alla kamper mot orättvisan möts och förenas.

Fortfarande ingår inte dagens moderna slavar, främlingar och deras barn i den sociala gemenskapen. Fortfarande exkluderar dagens ”utvecklingstänkande” avvikelser som ”störningar” från den sociala gemenskapen. De behandlas inte på samma villkor som alla andra. Fortfarande plundras de fattiga under utvecklingens täckmantel. Fortfarande är klass, kön och funktionalitet viktiga faktorer för den strukturella diskrimineringen.

Utanförskapet och marginaliseringen kan existera bortom klasskampen, men bara under korta perioder för just den eller annan grupp. Kapitalismen blir absolut exkluderande när fascismen och nazismen sätts igång för att lösa djupa kriser via krig. Annars ingår inkludering i samma mekanism som inkludering. De humanitära delarna av kapitalismens ideologi kommer i gång när det behövs. Mänskliga rättigheter och mottagningen av flyktingströmmarna efter varje krig och förstörelse har en viktig funktion för återuppbyggnaden och omorganiseringen av billig arbetskraft.

Kriget mot de svaga och försvarslösa fortsätter.  Men det ska svaras av klasskamp. De försvarslösa lär sig organisera sina kamp bäst när de är inkluderade. Spelar ingen roll om dessa försvarslösa är oavlönade arbetare på hemmet eller ratificerade grupper i samhället. Det viktiga är att förstå logiken bakom kriget mot försvarslösa. Det viktiga är att förstå hur kapitalismen mörklägger sin ideologiska brutalitet genom att producera humana fronter i sitt krig mot de försvarslösa. Människor med funktionsnedsättningar kan någon gång fungera som försöksobjekt för olika experiment och en annan gång opereras bort från ”samhällets organ”. Flyktingar kan någon gång användas som förklaring för arbetslöshet och en annan gång billig arbetskraft för investeringar och lönedumpningar.

Självklart är alla former av kamp för rättvisan en del av kampen mot kapitalism. Sådana kamper kan vid vissa perioder skynda på en kapitalistiska inkludering. Dessa kamper kan minska diskrimineringen. Men det är intensifieringen av klasskampen och politiseringen av arbetarkampen som skapar möjligheter för att alla former kamper för rättvisan förenas och omvandlas till en antikapitalistisk kamp. En kamp som skapar möjlighet för ett nytt mänskligt samhälle. Ett samhälle utan fattigdom, utan krig och utan orättvisa privilegier.

This entry was posted in Konfliktperspektiv. Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *